mind.in.a.box show-review:

mind.in.a.box - show-review for magazine 'rockfoto.nu',
by:'Johanna Rudbäck'
 
Link: rockfoto.nu
 
Arvikafestivalen skulle bli mind.in.a.box första spelning, efter nio års musikskapande. Men i sista sekund hann de smyga in lite förspelningar, och det vi får scen på scen har några andra redan sett. Ändå rundar de av festivalen med att vara nytänkande, efter att så många band alla gjort samma sak.
mind.in.a.box är österrikarna Stefan Poiss och Markus Hadwiger. Tillsammans spelar de musik som drar tankarna till science fiction och fantasyvärlden. Med tre album ute, berättar de historier om karaktärerna Mr. Black, White, Night och The Friend. Texterna bygger på dialoger, och albumen berättar en genomgående saga. Så när de kliver på en bäcksvart Andromeda-scen med en bildskärm bakom, så börjar också filmen.
Bakom Poiss, Hadwiger, och deras två gitarrister, spelar skärmen upp en historia. Den är svart-vit och Sin City inspirerad. Vi ser en långhårig, mörk kille, en svartmålad tjej med nithalsband och magtröja, och en agentliknande man. Det är dramatiskt och välfilmat, och som vi svenskar är vana vid, får vi även låttexterna utskrivna åt oss. Varje låt har en egen nisch: vi ser en nattklubb, ett stenlandskap, en tecknad kortfilm. Scenen är kolsvart och utan belysning och det är först in på tredje låten som jag ser att gitarristerna rockar loss och ler. Men det gör ingenting för mina ögonen är så uppspända som det bara går.
Vad som är roligt med Mind.In.A.Box spelning är att de vågar göra något nytt med livekonceptet, och ändå underhålla. Allt mer band går åt att använda sig av visuella effekter, men ingen har gått så långt som att byta fokus från band till skärm. Det är uppfriskande, det är roligt. Men hur var musiken? Helt medioker och fungerande, som ett soundtrack till en spännande film. En film med några överexistentiella klyschor bör tilläggas, den långhårige mannen skär sig i vristen och faller från en klippa. 'It is the fear', blinkar med stora bokstäver.
Ibland, slås strålkastare ut mot publiken och jag blir tvungen att vända bort. Visst är det effektfullt men det är mer bländande. Vi ser på film och vi vill inte bli avbrutna. När filmen är slut vet vi dock inte hur musiken lät, men vi vet vad som hände.